DEN HELLIGE SIGFRID 15./28.FEBRUAR
Den 15 februari enligt den gamla kalendern firar vi den helige
Sigfrid. Enligt Sigfridslegenden skall Sveriges förste kristne konung
anhållit hos kung Ethelred II av England att få dugliga kristna präster
till Sverige, vilket var bakgrunden till
att den Helige Sigfrid lämnade sitt fädernesland och begav sig till
Sverige. Han var förmodligen en munk från Glastonbury som blivit
missionsbiskop. Biskop Sigfrid hade sina tre systersöner i sitt
sällskap, som också de var munkar. De bar namnen Unaman, Sunaman och
Vinaman, som i nämnd ordning var präst, diakon och subdiakon. De skall
ha landstigit i sydligaste delen av det dåtida Sverige, nämligen Värend,
och där firat sin första liturgi på svensk mark. En man utsänd från
kungen, Olof Skötkonung, skall ha bevistat mässan och blivit mycket
gripen av skrudarnas färgprakt och sångens välljud och rapporterat detta
till kungen som genast ville träffa helgonet. När Sigfrid och hans
följe första gången rastade i Värend, vid en ort som visade sig vara
Växjö, fick Sigfrid Guds befallning att bygga en kyrka på denna plats.
På Sigfrids uppmaning antog folket genom beslut på landstinget den
kristna läran. Unaman, Sunaman och Vinaman stannade kvar i Värend och
förkunnade Evangeliet och så småningom kunde en större kristen
församling bildas i Växjö, huvudorten i Värend. Biskop Sigfrid begav sig
dock norrut till Västergötland, där Olof Skötkonung residerade. När
kung Olof träffade biskop Sigfrid skall kungen ha omvänt sig till
kristendomen och låtit döpa sig med sin familj i S:ta Birgitta (Brigida)
av Irlands källa vid Husaby på Kinnekulle. Sigfrids systersöner Unaman,
Sunaman och Vinaman utövade ett framgångsrikt apostolat i Värend. De
blev dock överfallna av hedningarna och halshuggna. Enligt
Sigfridslegenden lade mördarna de avhuggna huvudena i ett kar och band
en tung sten vid karet och sänket alltsammans i Helgasjön. Sigfrid bad
till Gud att Han skulle uppenbara för honom var hans systersöners
reliker fanns och en natt såg han tre eldslågor ovanför sjön. Under
lågorna fann han martyrernas huvuden, han bar alltsammans i land och
skrinlade martyrernas huvuden i den kyrka, som martyrerna själva låtit
bygga i Växjö. Den Helige Sigfrid torde sedan ha slutat sina dagar i
Växjö omkring 1045-1050 och blev omedelbart vördad som helgon.
I
vårt kloster har vi fått en beställning på en ikon av den helige
Sigfrid och hans systersöner. För tillfället gör vi efterforskningar och
rådfrågar andra ikonmålare om hur helgonen på mest korrekt sätt kan
målas, eftersom ikoner av dessa helgon är ovanliga i bysantisk stil. Den
publicerade ikonen är en gåva från den rumänska Ortodoxa Kyrkan till
domkyrkan i Växjö.
(https://www.facebook.com/KonstantinHelenaForsamling)
(oversatt av ortodoks.dk)
Blandt samtlige hymner og bønner til fastetiden er der én, kort bøn, som vi kan betegne som fastebønnen par excellence.
Traditionelt tilskrives den en af det åndelige livs store lærere, Hl. Efraim Syreren. Den lyder sådan her:
Herre og Hersker over mit liv. Giv mig ikke dovenskabens, modløshedens, magtlystens og den tomme snaks ånd.
Men giv mig, Din tjener, kyskhedens, ydmyghedens, tålmodighedens og kærlighedens ånd.
Herre og Konge. Lad mig se mine egne forsyndelser og ikke dømme min bror; for Du er velsignet i al evighed. Amen.
Bønnen afslutter alle fastetidens
tjenester på hverdage. Men hvorfor indtager denne korte og enkle
bøn en så vigtig plads i tilbedelsen gennem hele fastetiden? Det
gør den, fordi den på enestående måde opregner alle omvendelsens
”negative” og ”positive” elementer. Den udgør, så at sige, en form
for ”check-liste” for den enkeltes personlige indsats i
fastetiden. Indsatsen sigter først og fremmest på at befri os fra
nogle basale åndelige sygdomme, som former vore liv og praktisk talt
gør det umuligt for os at begynde at vende os til Gud.